Skärgårdens näringsliv kännetecknas dels av att de areella näringarna - trots de senaste decenniernas nedgång - har större betydelse än i övriga riket, dels av mångsyssleri i småföretagarformer. Det geografiska läget gör produktions-förhållandena speciella.

På de öar som saknar offentlig service dominerar de traditionella näringarna nästan helt. Där finns det en liten befolkning med sin försörjningsbas i t ex småskaligt jord- och skogsbruk eller fiske eller i en kombination av dessa. Under sommarmånaderna ökar turismen kraftigt,vilket ger ett starkt ekonomiskt uppsving för många skärgårdsfamiljer. Att inkomsterna varierar över året, och att mångsyssleri är vanligt förekommande, är karaktäristiskt för Skärgårdens näringsliv. Skärgårdens privata näringsliv kännetecknas av det stora antalet mikro- och småföretag. Inom de areella näringarna, byggverksamhet och tjänsteproduktion är andelen arbetsställen fler än i riket i övrigt. Arbetställena i Skärgården har i allmänhet färre anställda än vad fallet är i riket i sin helhet. Det stora flertalet företag har inga anställda. Arbetsställen med fler än 9 anställda är klart underrepresenterade jämfört med riket som helhet.

1.3.1 Areella näringar

Inom hela området Skärgården har de areella näringarna historiskt sett spelat en mycket stor roll för sysselsättning och ekonomi. Dessa näringar har format skärgårdssamhället och skärgårdsmiljön och bidragit till de kvaliteter som i dag gör Skärgården så uppskattad ur rekreationssynpunkt.

Klimatologiska och geologiska förutsättningar

Gemensamt för Skärgårdens kustområde är det torra klimatet. Nederbördsmängden är i allmänhet avsevärt lägre än på angränsande fastland. I gengäld är antalet soltimmar högt. Den låga nederbördsmängden och vattentillgången i övrigt begränsar möjligheterna att driva växtodling och i viss mån också djurhållning. Det milda klimatet och stora antalet soltimmar är dock en positiv faktor för att kunna utveckla annan växtodling än det traditionella jordbrukets. Den låga nederbördsmängden och de geologiska förhållandena innebär att många öar har problem med vattentillgången. Sprickbildningar i berggrunden innebär ibland att saltvatten tränger in i brunnarna och blandar sig med dricksvattnet. Karaktäristiskt för öarna i inlandsområdet är att möjligheterna till jord- och skogsbruk är bättre än vid kusten, medan möjligheterna till yrkesfiske är mer begränsade. Klimatet på dessa öar skiljer sig inte så mycket från angränsande fastland.

Jordbruk

Jordbrukets åkerbruk och betesdjur har haft och har fortfarande stor betydelse för bibehålla det öppna landskapet i Skärgården. Samhällets insatser för att hålla landskapet öppet är i stort inriktat på reservatbildningar och landskapsvårdsavtal. Dessa statliga åtgärder har stor betydelse för att bibehålla det öppna odlingslandskapet. Genom att öarna bland annat får tillgång till LFA-stödet och det s k Nola-bidraget förbättras förutsättningarna för landskapsvården.

Djurhållningen har minskat avsevärt under senare år. Det sammanhänger framför allt med försämrade ekonomiska villkor. Risken finns att kvotsystemet för nötkreatur gör att jordbruksföretagen tvingas minska sin djurhållning ytterligare. Den skulle i sådant fall komma på en sådan låg nivå att det finns anledning att befara att varken det öppna kulturlandskapet eller företagens djurhållning på sikt kan upprätthållas.

Skogsbruk

Skogsbruket har stor betydelse för skärgårdsföretagen på Sveriges ostkust och på öarna i insjöarna. De nackdelar som sjötransporterna innebär gör dock att skogsbrukets ekonomi är sämre på öarna än i jämförbara områden på fastlandet. En ökad lokal förädling av skogsprodukter kan i viss mån reducera skogsföretagens lägesnackdelar. På samma sätt kan ett natur- och miljöanpassat skogsbruk på sikt utgöra en viktig inkomstkälla, inte minst för att säkerställa och bevara de naturliga betesmarkerna och hagmarkerna.

Fiske

Traditionellt betyder yrkesfisket mycket för sysselsättningen och försörjningen på öarna i områdets kustregioner.

Det yrkesmässiga fisket är en viktig näringsgren för många av områdets företag, för vilka det kustnära fisket betyder mycket. Detta fiske har dock inte gynnats i lika hög grad som det storskaliga havsfisket med större trålare. Systemet med gemensamma nationella fiskekvoter har även det inneburit problem för kustfisket, som genomgående sker med mindre båtar. Dessa småbåtar kan inte byta fångstområden eller rigga om för annat fiske på samma sätt som de havsgående trålarna. På Sveriges västkust bedrivs ett havs- och inomskärsfiske efter främst olika torskfiskar, plattfisk, makrill, sill och räka. Inomskärs fiskas efter skaldjur som hummer och havskräfta. En stor del av året fiskar havsfiskeflottan i Östersjön.

Från öarna på Sveriges ostkust bedrivs fisket både till havs och inomskärs efter torsk, sill och plattfisk med trål eller med nät. Det kustnära fisket sker oftast med fasta redskap, som bottengarn och ryssjor, men även med nät. Främst är det ål, sik, gädda och abborre som fångas.

Regionala skillnader

Området Skärgården innefattar öar från södra Sverige som har ett milt maritimt klimat, till öar i Bottenviken som har ett arktiskt klimat. Förutsättningarna för jordbruk, skogsbruk och fiske är därför mycket olika beroende på de naturliga förutsättningarna, som klimat och geologi.

Den samlade generella beskrivningen av de areella näringarna måste därför kompletteras med en översiktlig regional beskrivning enligt följande indelning:

· Öarna längs Norrlandskusten.

Fiske och skogsbruk har stor betydelse för sysselsättningen på dessa öar. En omfattande vidareförädling av fisk förekommer.

· Öarna i Uppsala, Stockholms och Södermanlands län.

De areella näringarna betyder mindre för sysselsättningen i denna region jämfört med övriga regioner. I stället påverkas sysselsättningen i hög grad av närheten till stora befolkningscentra och skärgårdens stora betydelse för turism och rekreation. Många öbor har också möjlighet att pendla till arbeten på fastlandet.

De areella näringarnas produktionen är dock volymmässigt större i denna del av området Skärgården än i de flesta andra skärgårdsregioner. Det beror på att de lokala möjligheterna till avsättning av produkter sommartid, till exempel genom försäljning av bär och grönsaker, är betydande. Cirka 250 000 personer är nämligen bosatta i denna skärgård under sommarmånaderna.

· Öarna i Kalmar och Östergötlands län.

Yrkesfisket är en viktig inkomstkälla för öborna i denna region. Fisket bedrivs med fasta redskap efter främst ål eller som kustfiske med nät efter strömming, torsk, lax, sik m m. Viss småskalig förädling, främst rökning och filétering sker, men huvudparten av den fångade fisken levereras färsk till uppköpare på fastlandet.
Relativt låga avkastningsnivåer, det torra klimatet, försämrad ekonomi och ett ökat beroende av goda transporter har bidragit till att jordbrukets omfattning har minskat. Jordbruken bedrivs extensivt, ofta med uppfödning av köttdjur. För många skärgårdsföretag har också tillgången på skog stor betydelse för företagens överlevnad.

· Ön Ven i Malmöhus län samt öarna i Blekinge län.

Traditionellt har både fiske och jordbruk haft stor betydelse för skärgårdsbefolkningens näringsmöjligheter och för sysselsättningen på dessa öar. Trots att antalet sysselsatta i båda näringarna har minskat kraftigt utgör de ändå basen för näringslivet i denna skärgårdsregion. Förutsättningarna för ett kustnära fiske är goda, inte minst på grund av närheten till de mer betydande fångstområdena i Östersjön.

Villkoren för att bedriva jordbruk är mycket varierande. Bäst förutsättningar har Ven i Öresund. På öarna i Blekinges ytterskärgård bedrivs endast jordbruk för eget behov. På en del öar håller man dock betesdjur för köttproduktion.

· Öarna i Göteborgs och Bohus län samt i Hallands län.

Öborna i denna region är starkt beroende av havet för sin försörjning. Yrkesfiske bedrivs både som ett kustfiske efter havskräfta, hummer, makrill, torskfiskar m m, och som havsfiske efter främst torsk, makrill och sill, och i norra Bohuslän räka. Vattenbruk är också betydelsefullt.

Västkustens trålarflotta bedriver fiske både i Västerhavet och i Östersjön. Dessa fiskefartyg landar sina fångster i Östersjöhamnar eller i Danmark.

På Västkusten betyder fisket indirekt mycket för näringslivet på öarna; t ex genom behovet av skeppsvarv, trålbinderier och skeppsfournering.

Västkustens ytterskärgård består i stort sett helt och hållet av berg med mindre områden mellan bergen av morän- och lerjordar, som tidigare delvis har brukats som åker för skärgårdsbornas egen försörjning. I stort sett har jordbruket på dessa områden upphört. I de inre delarna av skärgården består öarna av en större andel jordbruksmark, där jordbruk bedrivs i mindre skala.

· Insjööarna.

Den dominerande näringsgrenen inom denna region är jordbruk med inslag av både åkerbruk och djurhållning. Arbetsställen inom insjöfisket är få; endast ca 1 procent av de totala arbetsställena finns inom fisket. Som en direkt följd av de goda klimatologiska förutsättningarna är inslaget av specialodlingar av t ex frukt, bär och grönsaker omfattande på vissa insjööar.

1.3.2 Industriell tillverkning

Industrins betydelse för försörjningen i Skärgården har minskat. Orsaken till detta är framför allt att beredning och förädling av fiskets produkter har lagts ned eller flyttats till fastlandet. Stora delar av denna verksamhet var exportinriktad. Tullar, prisutveckling på råvara och arbetskraft samt kustsjöfartens närmast totala nedgång försämrade under många år de ekonomiska villkoren för denna produktion. Ett visst uppsving har dock noterats under senare år då den svenska konkurrenskraften allmänt sett har förbättrats.

Olika typer av berednings- och förädlingsindustri finns i hela kustområdet även om andelen sådan industri är liten på öar utan fast landförbindelse. En viss typ av småskalig förädling (ofta i familjeföretagsform) finns dock kvar på många ställen.

Från slutet av 1800-talet till 1960 hade stenindustrin stor betydelse, framför allt på Västkusten, i Blekinge och Oskarshamnstrakten. Genom stark konkurrens från andra material såsom asfalt och betong har verksamheten inom stenindustrin numera kraftigt decimerats eller försvunnit på öarna. Annan småskalig industri eller företag med verkstadsliknande inriktning förekommer mest i den stadsnära skärgården i Göteborgs och Öckerö kommuner, men även på mer avlägset belägna öar som t ex Ingmarsö i Stockholms skärgård.

1.3.3 Offentlig och privat tjänstesektor

Skärgårdsbornas inkomstmässigt viktigaste försörjningskälla är numera tjänstesektorn, framför allt den offentliga, men även - och i ökande grad - den privata. Cirka en tredjedel av den förvärvsarbetande befolkningen i Skärgården arbetar inom tjänstesektorn.

Trots Skärgårdens stora betydelse för fritids- och turistlivet är emellertid andelen försörjda inom handel, hotell och restaurangrörelser något mindre än för riket som helhet. Till viss del kan det förklaras av den korta säsongen som ger dessa näringar - dock ej dagligvaruhandeln - karaktär av säsongsarbete med anställda som inte är mantalskrivna på platsen.

Sjöfarten har traditionellt haft en stor betydelse för Skärgården och för skärgårdsbornas arbetsmarknad. Denna verksamhet har dock minskat kraftigt, liksom de arbetstillfällen som haft sin anknytning till lots-, fyr och tullväsendet.

1.3.4 Turism

Turismen har en förhållandevis lång historia i skärgården. Begreppen “sommargäster“ och “badgäster“ har anor långt tillbaka i tiden. Men det är framför allt under senare decennier som massturismen har nått Skärgården.

Turismen har på en del öar inneburit en viss möjlighet att utveckla de traditionella näringarna. Den har också varit en bidragande orsak till att man på många öar kunnat behålla och utveckla kulturlandskapet och den traditionella bebyggelsen. Men framför allt har turismen lett till ett ökat underlag för den privata servicesektorn. Så är t ex dagligvaruhandelns intäkter under sommarmånaderna många gånger en förutsättning för att öarna kan skall kunna behålla sin affär. Samma betydelse har sommarturismen på flera öar haft för möjligheterna behålla färjeförbindelsen till fastlandet.

Dagturister och turister som hyr stuga eller lägenhet är de som framförallt gynnar den fastboende befolkningens möjligheter att erhålla inkomster från turismen. Men även fritidsbåtsägarna har en gynnsam effekt för öarnas matställen, affärer etc.

Men turismen har i vissa hänseenden också haft en negativ inverkan på Skärgården. Miljön belastas kraftigt under några få sommarmånader och de fritidsboendes höga köpkraft drabbar de bofasta genom att taxeringsvärdena drivs upp. Stundtals har direkta intressekonflikter uppstått mellan de bofasta och de fritidsboende.

Sammantaget får ändå sägas att turismen har haft en påtagligt positiv effekt på Skärgården.