1.2 Befolkning

Det bor ca 30 000 personer i området Skärgården. Befolkningsantalet på öarna i området varierar från 1 till 4 500 invånare.

Befolkningen i Skärgården är starkt koncentrerad till två regioner. På öarna i Göteborgs- och Bohus län bor ca 20 000 bofasta invånare, och i Stockholms skärgård är antalet bofasta öbor ca 7 000 personer. De öar som i genomsnitt har glesast befolkning återfinns utmed Norrlandskusten, i vissa insjöar och i Östersjön. Öar med förhållandevis stor befolkning återfinns i skärgården utanför Göteborg.

Befolkningsutveckling

Befolkningsutvecklingen har varit positiv under senare år. Mellan åren 1991-1994 var ökningen ca 8 % i området, att jämföra med riket som helhet som hade en befolkningstillväxt på 2 %.
Befolkningsutvecklingen har varierat i de olika typerna skärgårdar. I Stockholms län har ökningen varit mycket kraftig (14%), liksom i Uppsala län (11%). Även i Malmöhus län (9%) och Göteborgs- och Bohus län (6%) har det skett en ökning. Orsakerna till denna positiva utveckling kan sökas i en aktiv, medveten regionalpolitik och att goda pendlingsmöjligheter till fastlandet har etablerats.

I andra skärgårdsområden, inte minst i Göteborgs- och Bohus län, har många öar avfolkats. En minskning av antalet bebodda öar har också skett längs Norrlandskusten. Även i insjöarna har många öar helt avfolkats. Man ska m a o ha klart för sig att den positiva befolkningsutvecklingen har skett i den urbaniserade skärgården medan skärgården med lands- och glesbygdskaraktär har stagnerat, alternativt minskat.

Det går att urskilja en allmän trend som innebär, att de öar där öborna kan komplettera de lokala näringstillfällena med pendling till fastlandet har lättare att behålla sitt befolkningsunderlag jämfört med de öar där det traditionella näringslivet sviktar och inga alternativa försörjningsmöjligheter utvecklas. Befolkningsminskningen kan också bero på att det saknas tomtmark eller andra bostadsmöjligheter - trots att det finns arbete.

Åldersstruktur och könsfördelning

Medelåldern i området Skärgården överensstämmer med medelåldern i riket som helhet; 40 år jämfört med 39 år.

I glesbygdsskärgården är dock medelåldern högre, 43 år, vilket kan jämföras med annan svensk glesbygd där medelåldern är 39 år. Högst är medelåldern på öarna längs Norrlandskusten. I Gävleborgs och Norrbottens län är den 49 respektive 48 år. Lägst är medelåldern i Göteborgs- och Bohus län samt i Stockholms län, 39 respektive 40 år.

Fördelningen på olika åldersgrupper skiljer sig åt mellan Skärgården och riket i sin helhet. Det finns fler tonårsflickor i Skärgården jämfört med riket i sin helhet, medan andelen kvinnor i åldern 20-39 år är klart mindre än i riket. Men det finns fler kvinnor som är över 40 år i Skärgården än i riket i sin helhet. Den manliga befolkningen uppvisar i stort sett samma åldersstruktur som kvinnorna.

Könsstrukturen i Skärgården uppvisar en omvänd bild jämfört med riket som helhet, vilket framgår av figur 1. Skärgårdsbefolkningen totalt sett har ett kvinnounderskott. Knappt 49 % är kvinnor, att jämföra befolkningen i hela riket som består av knappt 51 % kvinnor.

Att könsfördelningen på öarna i Skärgården avviker från riket beror till stor del på de dåliga möjligheterna till förvärvsarbete som finns för kvinnor. Detta förhållande sammanhänger med att skärgårdens traditionella kultur och näringsstruktur gör det lättare för männen att stanna kvar på öarna medan inkomstmöjligheterna för kvinnorna är färre. I glesbygdsskärgården - där pendlingsmöjligheterna till fastlandet är dåliga - har de kvinnor som ärver en inkomstkälla, t ex ett jordbruk eller en affärsrörelse, det lättast att stanna kvar.

Förvärvsfrekvens och ekonomiska villkor

Allmänt sett kan förvärvsfrekvensen i Skärgården beskrivas som att den är likartad med förhållanden i lands- och glesbygden på fastlandet. De urbana öarna kan dock - genom sitt stora och ibland dominerande inslag av pendlare - närmast karaktäriseras som förortsliknande samhällen med vissa inslag av traditionella skärgårdsnäringar som fiske, jordbruk, hantverk och handel. Dessa öar har följdriktigt likartad förvärvsfrekvens som i andra förorter.

I Skärgården är förvärvsfrekvensen bland män något högre än i riket i övrigt, medan kvinnornas förvärvsfrekvens är något lägre än riket i övrigt. Sådana förhållanden finns på Ven, i Upplands och Västernorrlands län. Det är enbart i Stockholms län som förvärvsfrekvensen ligger på riksgenomsnittsnivå.

Den låga kvinnliga förvärvsfrekvensen är kännetecknande för Skärgården. Många kvinnor arbetar alltjämt i hemmen. Detta är särskilt vanligt i hushåll där försörjningen finns inom de traditionella näringsgrenarna och där inkomsterna är låga. Bristen på arbetstillfällen för kvinnor är annars den numera helt avgörande förklaringen till den låga förvärvsfrekvensen.

På de öar som inte är storstadsnära är situationen för kvinnorna särskilt svår. Bristen på arbeten gör öboendet mindre attraktivt eller rent av omöjligt då två inkomster i dag är en tvingande nödvändighet för de allra flesta flerpersonershushåll, inte minst för barnfamiljer. Dessutom är kvinnors förvärvsmönster ett helt annat i dag än i gårdagens skärgårdssamhälle. I dag vill även det stora flertalet kvinnor förvärvsarbeta och försörja sig själva och inte bara förlita sig på männens inkomster.

Fastlandets utbud och möjligheter utgör en stark drivkraft för de unga att lämna öarna när det är dags att flytta hemifrån, etablera sig och bilda familj. Särskilt tydligt blir detta för ungdomar vars föräldrar saknar lokala resurser som t ex ett framgångsrikt fiskeföretag, jordbruk eller annan småföretagssamhet. Samtidigt förändras inställningen till hembygden hos många unga när de bildar familj. De vill ge sina barn samma möjligheter som de själva fick under sin barndom. Men tillbakaflytten kompliceras av levnadsvillkoren i Skärgården. Ofta saknas både inkomstmöjligheter och bostäder. Den privata och offentliga servicen är också många gånger undermålig.

Medelinkomsten bland öarnas befolkning är lägre än i riket som helhet. Räknas befolkningen på de stora öarna utanför Göteborg bort, blir skillnaden i inkomst mellan genomsnittssvensken och skärgårdsbon än mer markerad. Skulle sedan de skärgårdsbor som har inkomst från lönearbete, inom t ex offentlig förvaltning och service, räknas bort skulle skillnaderna ytterligare skärpas. Kvar blir den grupp av människor, som har ett mångsidigt försörjningssätt med basen i de areella näringarna. Deras kontantinkomster är ofta under, ibland långt under, normalinkomsten.

Olika livsformer och försörjningssätt

Skärgårdens befolkning är sammansatt av människor med förankring i olika livsformer och traditioner, och med skilda krav på levnadsvillkor.

Det finns alltjämt många egenföretagare med bas i de areella näringarna med en hög grad av självförsörjning, och med ett vittgrenat nätverk där tjänster och varor kan erhållas till låga priser. Dessa personer representerar ett traditionellt levnadssätt i Skärgården. Deras kunskap om jordbruk och fiske, färdigheter inom hantverk, tillgång till mark och fiskevatten liksom starka släktband och förankring i hembygden är den främsta identiteten. I den här gruppen finner vi dem som anser sig vara den genuina och ursprungliga skärgårdsbefolkningen; som för skärgårdens traditioner och levnadssätt vidare till kommande generationer.

Under de senaste decennierna har emellertid antalet lönearbetare ökat kraftigt i Skärgården. Den utvecklingen accentueras för närvarande. Fler öbor blir beroende av ett avlönat arbete för att klara sin försörjning. Lönearbetet tenderar på många håll att bli den helt dominerande inkomsten och betydelsen av andra försörjningssätt minskar. Lönearbete finns på öarna i form av varuproduktion, men framför allt och alltmer i form av tjänsteproduktion inom offentlig sektor, handel, turism och övrig service. Väldigt många av de som lönearbetar pendlar emellertid till fastlandet.

Vissa typer av arbetstillfällen inom tjänstesektorn har hittills nästan helt saknats i Skärgården. Erfarenheter från bl a Stockholms skärgård visar dock att modern teleteknik skapat förutsättningar för att förlägga kvalificerat högteknologiskt arbete till öarna. Detta innebär nya möjligheter för människor att bo och försörja sig i skärgården.
I dessa fakta kan man skönja konturerna av morgondagens Skärgård: Minskad betydelse för de traditionella näringarna. Ökad självförsörjning på öarna i form av bl a distansarbete. Minskad pendling till och beroende av fastlandet.

I den här meningen ser vi hur den nya och den gamla tiden möts, konfronteras och lägger grunden till framtidens befolknings- och sysselsättningsstruktur i Skärgården.